Har alltid mätt min lycka i fettvalkar. Valkarna på ryggen varit måttet att mäta viktnedgången i. Än idag så kämpar jag med ryggfettvalksdemonen inom mig men jag är så trött på att kämpa mot honom.

Om jag accepterar och älskar mig precis som jag är så måste även fettvalkarna på ryggen ingå i den ekvationen. Att blotta den delen av mig själv som är svårast att acceptera får det att vända sig inom mig men det är ett steg i rätt riktning i att acceptera dom. Hur kommer det sig att dom är mindre älskvärda än rissäckarna till tuttar som hänger? Eller magen med bristningar som putar ut? Det är ju bara ren nonsens.

Eftersom jag inte kan hjälpa att dom sitter där så tänker jag från och med nu acceptera dom för vad dom är och bädda in dom i all kärlek som jag i övrig ger min kropp. Det är alldeles för utmattande att inte tycka om dom.
Och vet ni vad? Den där lilla valken i svanken, den får aldrig någon sol, så när jag ligger på magen och sträcker ut den så ser den ut som en leende mun på min rygg. Och precis som den ler mot världen bakom mig så vill jag le mot mig själv i spegeln på morgonen. Varje morgon. För med eller utan valkar på ryggen så är jag fin precis som jag är.

Och du, glöm inte att du också är fin precis som du är!