Det är någonting som tynger mig likt en elefant sittandes på bröstet, eller likt att dra en bil efter mig.

 

Känner mig nedstämd och ledsen. Vill för jämnan lägga mig i fosterställning på golvet, gråta och skrika och inte kliva upp.

 

Pratade om det här med Izla härom kvällen. Det här om att jag inte känner någon mening med livet. Jag kan för ingenting i världen förstå vad meningen med livet är just nu. Det är inte det att jag inte vill leva utan att jag förstår inte riktigt varför jag lever.

 

Det är inte det att jag inte tycker om mitt arbete (för det gör jag verkligen, och speciellt mina kollegor. Det är på något sätt rätt skönt att komma till jobbet, skratta med mina underbara kollegor och för en stund glömma omvärlden) men jag tycker inte om att arbeta. Tycker inte om känslan av att mitt liv är som ett hamsterhjul som snurrar om och om och om. Ska livet inte vara mer än så här? Mer än att arbeta fem dagar i veckan och vara alldeles för trött för att roa mig själv på min fritid. När ska livet bli roligt? Är livet aldrig roligt? Ska inte livet vara roligt?

 

Känner mig allt som oftast vilse och bortglömd. Oälskad. Ensam. Är väl medveten om att jag inte är det, verkligen inte, ni skulle bara träffa mina fina vänner så skulle ni förstå, men känslan.. Den där känslan har satt sig likt taggtråd runt mitt hjärta och vägrar att släppa.

 

Vill sälja min lägenhet och allting därtill, ta pengarna och se vart livet för mig, men var vill jag åka? Vad är det jag söker? Vad är det jag vill ha ut av livet? Vem vill jag vara? Vad vill jag göra?

 

Det känns som om att arbetet med Sandra 2.0 som jag och min psykolog påbörjade har hamnat på is, och att jag inte kan hitta tillbaka.

 

 

 

Kan Du inte berätta vad Din mening med livet är? Vad är viktigt för just Dig i livet?