Jag tycker inte om att skryta och jag är så himla rädd för att det bara är en fas, men fa-an vad jag älskar mina kollegor. Det känns inte som om att vi har jobbat ihop i bara tre månader utan det känns som om att vi har känt varandra i en oändlighet. Har aldrig skrattat så här mycket med kollegor innan. Har aldrig upplevt känslan att det är jobbigt att gå upp på morgonen men det är inte jobbigt att gå till jobbet. Jag liksom längtar till jobbet. Knappt så att jag vill gå hem på eftermiddagen. Känns lite som om att jag äntligen har hittat hem. Men det mest fantastiska på min arbetsplats är att alla får vara precis som dom är. Jag har ofta känt att jag måste förminska min personlighet kring andra människor, och speciellt bland nya människor och på en ny arbetsplats, men inte här. Här skrattar vi med varandra, inte åt. Och på min avdelning så lyfter vi varandra, applåderar åt varandra och hjälps åt. Ingen drar ett ensamt strå till stacken. Efter tre månader så tycker vi om varandra så mycket att vi inte får nog av varandra på vardagarna utan gärna hänger på fritiden. Härom veckan var vi på kräftskiva tillsammans. Idag var vi på AW.

 

Och vilken fantastisk dag det har varit (trots blodprov!).

En av våra kollegor slutade idag så tretton av oss bestämde oss för att gå ut och äta lunch på Hjärtat. Dra mig baklänges vilken korv. Den snackar man inte bort! Vi satt nästan i knät på varandra, men det gör liksom ingenting. Och efter jobbet så gick vi ut och drack öl. Där mellan har vi skrattat så att vi kissar på oss. Vilket vi i och för sig gör varje dag. Det är ynnest att få jobba med mina kollegor.

 

Jag var bara tvungen att berätta att jag är så glad, så lycklig, över att ha hamnat där jag har hamnat men dom kollegorna som jag har. Speciellt eftersom jag har varit lite gnällig här den senaste tiden. Är egentligen inte gnällig utav mig. 

Önskar att alla kunde känna samma glädje över att gå till jobbet som jag gör.